Det var ett tag sen för det känns som att man bara upprepar sig, vänta hit å vänta dit. Vi har kämpat länge nu!!
Allt skulle varit klart före jul, så vart det inte eftersom utredningen drar år asberger istället för adhd...
Vi är ganska slut jag och pappa S. Vi gör allt å kämpar på å just nu är det mest psyket som tär. Nästa vecka är det beräknat att allt ska vara klart! Då ska vi få diagnos (?), domen...
Chefen pratade igår med mig att jag inte är "medvetande" på jobbet! Vilket jag mycket väl förstår, jag vet det skälv, men jag är ju inte sjuk så att vara hemma känns också konstigt...
jag har förändrats sååå mycket på bara några år att jag inte ens vet vart jag har mig själv!! Man kämpar, sliter och kroppen/psyket är verkligen färdig nu! Jag har under de senaste veckorna varit helt slut. Kan sova 8-10 timmar men känner mig ff inte utvilad. Jag vet inte vad det beror på att jag är extra slut nu. Om man vet att nästa vecka är det förhoppningsvis "över" eller om man trodde det skulle varit klart nu. Man hade ju hoppats att man kunde liksom börjat om efter nyår på ny kula liksom.
Eller är jag nervös vad som händer efter bästa vecka!? Vad händer med A, kommer allt bli lättare, svårare!?!?
Vad kommer hända med mig!? Kommer jag tillbaka till den människan jag en gång var, tålmodig, glad och engagerad för att jag vill , inte måste!?!? Eller blir jag en "ny" människa, nått helt annat, jag menar, man har ju blivit präglad av allt detta...
Vad händer om omgivningen när diagnosen kommer, kommer folk förstå eller!?!?
Många funderingar snurrar!
Mest skönt är att det snart är över, över med våran del, där man kämpat för att få rättelse. Efter detta behöver vi inte kämpa å tjata, då har vi liksom en karta vi kan följa, inte famla i ett mörker!!
Trots allt detta tror jag det var en mening med att A kom till oss! Att få en sån speciell pojke, vår lilla stjärna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar